Ont det gör ont, men det går ändå!!

Idag skulle jag köra ett pass runt Frösöberget, ett pass jag visste skulle bli ett tufft pass men inte hur tufft det egentligen blev. Jag skämtade på facebook om att jag skulle plåga mig med de berömda däcken idag men att mantrat skulle vara: Lugnt, Lätt, Mjukt och Snabbt. Jag erkänner att så blev det verkligen inte!! Mantrat blev Fruktansvärt tungt, Svårt och jobbigt, Strävt och hårt samt Väääldigt sakta, så sakta har jag aldrig tagit mig runt berget med däcken förr!

 

 

I huvudet var jag mentalt stark men vägen jag gick var helt plötsligt förändrad, den var inte som den brukade. För det första var det fullt med sprickor och kanter samt avskalad asfalt här och var som gjorde att däcken tvärnitade. För det andra hade det lagats på många ställen och där låg det helt ny asfalt vilket gjorde att mina däck fullständigt fick fäste och det blev tvärtnitar och fruktansvärt tungt att dra dem över den nya asfalten. För det tredje hade man ordentligt och noggrannt klippt ner gräs och sly längs trottoarkanten så det var verkligen fint att se om jag hade gått men nu blev allt de som var nerklippt och låg kvar på trottoaren hela vägen rena rama sandpappret och gav samma effekt som den nya asfalten! Jag försökte köra min mantra men det hjälpte inte ett dugg, jag hade hårdrock i lurarna men det hjälpte inte, jag träffade en gammal dam som jag träffade inför förra everestsatsningen som stod och hejade på mig men det hjälpte inte, min kropp och i synnerhet ben och rygg skrek: SLUTA!! LÄGG AV DET HÄR GÖR ONT!
Jag kämpade på steg för steg, drack lite vatten och försökte pilgrimsfokusera hur sjutton jag skulle orka ta mig hem igen och på vilket sätt. Vända om var inget alternativ, inte när jag kommit nästan halvvägs för underlaget skulle ge mig samma plåga igen. Jag bestämde mig för att fortsätta…smärtan sitter i huvudet sa jag högt till mig själv och gick vidare! När jag passerade uppfarten till Frösötornet hade jag så ont i kroppen av alla moståndsryck som kom hela tiden så fort jag fått upp farten lite att jag hade tårar i ögonen och jag undrade faktiskt, vad håller du på med gamla gubbe och varför utsätter du dig för det här? Väl framme vid krönet kom en låt ur min telefonspellista, en låt som min äldste son hade skickat till mig: det var The Wind Beneath My Wings med Sonata Artica. Jag log och tänkte nu måste det ju bara gå nerför hela vägen hem även om det är tungt! Jag orkade ta lite snabbare steg men smärtan och mjölksyran talade om att jag plågade musklerna vilket hjärnan bestämde att de skulle, för jag intalade mig det gamla tänkesättet: 80% av smärtan sitter i huvudet så nu kör vi hela vägen hem! Nästan hemma kom Carola och mötte upp mig och gav mig peptalk hela vägen hem där jag stupade och låg på alla fyra framför garageporten och tog djupa andetag väldigt länge! Såå dagens träningspass blev åter ett pass där det mentala besegrade det fysiska och flyttade gränserna, ett pass jag inte var förberedd på, men nu efteråt sitter jag faktiskt och ler och tänker: Jag är i hyfsad form trots allt! 😀



Comments are closed.