Tjurskalligheten tog mig 43,8km till Tel-Aviv…

Morgonen började med klockringning 05.45 och jag var lite trött eftersom jag inte hade sovit så bra uder natten men konstigt nog bekymrade det mig inte för jag skulle ju bara gå till Ramla 15km bort om allt stämde. Jag packade det sista och sedan gick jag ner till kyrkan eftersom munkarna skulle ha morgonmässa. Det var oerhört vackert även denna morgon, och jag vet inte någon kan förstå att en mässa inte har någon som pratar utan munkarna sjunger allting, och ibland sjöng den ena sidan av munkarna och den andra svarade, ungefär som i en dialog. De hade lagt fram texthäften på franska så jag skulle kunna följa med vart de var. De avslutade sin mässa med nattvarden och när de var klara viftade klosterpatriarken fram mig och sa, klart att du måste ha nattvarden du med pilgrim innan du fortsätter din vandring! Jag måste erkänna att det var en mäktig morgon. Efter mässan åt jag min frukost, tog min packning och skulle gå ut genom porten när en av munkarna stoppade mig och sa, mycket trevligt att lära känna dig, vi hoppas du kommer och hälsar på en dag för du är alltid välkommen hit. Jag tackade och sen gick jag.

Det var ganska svalt ute jämfört med de andra dagarna så jag log och knallade på, jag hade stoppat i mig febernedsättande för att kunna orka gå i lite högre tempo idag. Medan jag gick där längs vägen tänkte jag på hur gemytligt på något sätt det hade varit i klostret och jag vände mig om för att se på det en sista gång. Jag såg klostret och jag såg också bergen bakom mig i horisonten, de jag hade slitit i sista dagarna men framför mig var det ganska platt och nu fanns det ledmarkeringar från Israel National Trail att följa till Ramla vilket gjorde mig glad. Vädret blev lite varmare men det gjorde inget när jag gick, det var lätt och platt så det kändes som om dagen skulle bli bra och det gjorde det, ända fram till Ramla. Framme vid kyrkan i Ramla säger vaktmästaren att prästen sover och att jag får återkomma om 2 timmar, det hade ju inte jag tid med så jag stod där och funderade på om jag skulle strunta i stämpeln eller vänta. Då kommer en kvinna och ska in genom porten, hon säger, jag ska se vad jag kan göra och så gick hon iväg med passet. Efter en stund kom hon ut med ett leende och sa, det gick bra! Jag tackade och sen gick jag mot ett McDonalds som jag sett på vägen in i byn. Jag tryckte i mig en stor meny och tänkte, ähh jag mår ganska bra och är tidigt ute så jag kan ju fortsätta mot Lod en bit på vägen mot Tel-Aviv. Sagt och gjort, äta upp och iväg. Lod var ju inte så långt borta, så när jag satt där och åt en kaka så började tankarna fladdra, ska jag eller inte. Jag kollade med Aurora, hon sa ingenting som vanligt utan låg nöjd i fickan så jag fattade beslutet själv. Jag har ju gjort det här förr och kan göra det igen och stupar jag så stupar jag men orkar jag fram kan jag vila när jag kommer fram. Så på med packningen och iväg igen!

Ju närmare Tel-Aviv jag kom desto svalare blev det och på så sätt var det lätt att vandra men när jag började frysa så visste jag inte om det var febern som steg eller vädret som gjorde att jag frös. Jag började få lite värk i fötterna och hälsenan talade om i vissa lägen att den ville klaga på mig men det brydde jag mig inte om, det enda som märktes var nog att jag gick lite saktare för varje kilometer. Tempot var inte som på morgonen även om jag trodde det ett bra tag, sen insåg jag att jag försökte lura mig själv men sanningen hann ikapp mig. Det gör inget om jag kommer fram ikväll tänkte jag, för nu finns det ingen återvändo och jag får väl gå till kyrkan imorgon om det blir för sent. Jag peppade mig själv på olika sätt och ibland spelade jag lite musik i Iphonen. Jag vet inte när eller vart jag var när jag gick som i en trance, fötterna bara lyfte sig själv och kroppen åkte med för när jag läste på en skylt stod det Tel-aviv på den. Jag var alltså framme!!
Vart är kyrkan tänkte jag och kollade på kartan, i gamla stan som det stod. Sagt och gjort, stapplade vidare och när jag kom fram och såg kyrkan, den var öppen och det var fullt med turister där. Jag tog av mig kepsen och gick in i kyrkan. Jag tog av mig packningen och satte mig på en av bänkarna. Jag satt där och bara stirrade på den fantastiskt vackra solen där duvan var i mitten. Jag kände att tårarna rann nerför mina kinder, jag var här, vid slutmålet på min långa vandring. Jag var i mål efter att ha gjort runt 470 km genom det heliga landet på ett sätt jag inte trodde skulle ske eller hur tufft det skulle vara. Jag vet inte om jag grät av trötthet eller av att jag var mycket rörd eller både ock men det spelade faktiskt ingen roll just då. Jag satt en stund till, kunde konstatera att det var över, jag hade fått olika svar, jag hade läkt inombords och även lagt vissa saker på hyllan, för nya saker väntade på mig hemma och i framtiden, sedan gick jag och samtalade med en av munkarna för att få min sista stämpel. Jag behövde ju inte stämplarna efter Jerusalem men alla som pilgrimsvandrat vet att man vill ha de där stämplarna för att kunna visa vart man passerat etc. Munken säger, vi har ingen stämpel här men det kanske går bra att jag skriver? Ja gärna sa jag och räckte över pilgrimspasset. Han skrev och sedan lät han mig läsa en text som de flesta engelsktalande gör om aposteln Petrus. Där stod berättelsen om de olika fyrbenta djuren och fåglarna och då förstod jag symboliken med de fyra vita duvorna som flög över mig i öknen när jag gick genom västbanken. Vi pratade lite om vad vi tror på, vilka saker som driver oss framåt och får oss att göra saker o ting i vårt dagliga liv sen gick jag för att hitta någonstans att sova, munkarna hade ingen plats åt mig. Jag hittade ett litet ställe och när jag väl checkat in stod jag i duschens heta strålar så länge att jag var alldeles skrumpen som om jag hade legat i badet. Jag duschade bort all vandring kändes det som! Efter duschen blev det att skriva dagbok och lägga ut en del av det på bloggen samt att jag ätit middag med en kille vid namn Sasha från Virginia USA. Jag är trött, sliten, har ont i fötterna, knäna och benen och går som om jag vore 95år och halt o lytt men med lite vila så är jag nog gång igen!
Comments are closed.