Berg o dalbana i 34,6km till Latrun!

Efter att ha suttit och tittat på stjärnorna och fyrverkerier i horisonten samt unnat mig att sitta framför datorn och chatta på Facebook kröp jag till sängs ganska tidigt, jag skulle gå långt. Jag ställde klockan på 05.15 för att komma iväg medan det var svalt ute för att hinna så långt som möjligt innan den stekheta solen skulle komma. Nu var jag väl lite väl optimistisk, jag vaknade med huvudvärk, ont i kroppen och kunde konstatera att jag hade feber samt att mina armar hade vätskefyllda små blåsor överallt. Gårdagens tuffa pass hade satt sina spår. Jag tryckte i mig febernedsättande, åt några äpplen för jag hade glömt bort att det inte gick att få frukost på härbärget, men det gjorde inget, det fanns ju några små byar på vägen till Latrun så där kunde jag nog få frukost. Jag började min vandring i ett ganska högt tempo men fick snart sänka det rejält, det var upp för berget, runt en krök, ner för berget och upp igen, så höll det på hela tiden och för varje gång jag skulle nerför bad jag om att fotleden inte skulle börja krångla för den talade om att den fanns men inte så farligt. Jag kom till en liten by där det låg en kibbutz men deras restaurang var stängd. Idag är det nämligen självständighetsdagen och då är allting stängt. Det stod en kvinna vid deras reception som började pratade med mig, det var Lise från Phoenix, Arizona USA, hon sa du kommer inte att hitta något ställe framöver men jag har lite saker du kan få, följ med mig. Jag följde med henne till hennes familjs bostad, där fick jag kakor, lite frukt, och två små powerbar. Jag tackade så mycket för vänligheten och frågade hur jag kunde återgälda, det kan du inte sa hon med ett leende, vi är på väg hem idag, men du kan komma fram dit du ska och det räcker, och så är det kul att träffa en äkta pilgrim. Efter att hennes väninna och barn fotat oss och de fick min mailadress för att kunna skicka bilden, sen skildes vi åt och jag gick vidare.
Precis som igår började hettan bli olidlig men jag var tvungen att ha tröjarmarna nere för att skydda dem, de där småblåsorna såg inte fina ut och de spricker lätt hela tiden. Jag vet inte vad jag ska göra mer än att skydda armarna för jag har aldrig haft sådan här soleksem förr. Nåväl jag knallade vidare och jag erkänner att jag hade problem med motivationen idag, solen gjorde sitt, febern sitt men jag var inte laddad, musten hade nästan gått ur mig som man säger. Efter att ha kommit 5km till och stod i en trevägkorsning visste jag inte vart jag skulle gå för kartan stämde inte längre. Jag stod där och var villrådig men tänkte, stå här och du får ett tecken vart du ska. Efter en liten stund stannar en bil, mannen skulle inte in i byn framför mig men frågade vart jag var på väg. Jag berättade och visade kartan. Ja du står på rätt ställe men vägarna och de stigarna finns inte längre så du måste gå tillbaka mot kibbutzen och svänga vänster i rondellen så kommer du rätt. Jag tackade för infon och han for. Medans jag gick där så tänkte jag många elaka tankar men en sak bestämde jag och det var att bränna kartorna när jag kommer hem, jag har glömt hur många gånger de inte stämt och så mycket kan inte saker o ting förändras på två år, för äldre än så är inte boken. En bit längre fram log jag faktiskt när jag såg typ en hollywood skylt på en stor knalle, precis som de gjort hemma i Jämtland i Hammarstrand, byns namn lyste med vita bosktäver, jag kunde inte låta bli att ta en bild.
Jag knallade vidare och läste det fina sms:et jag hade fått när jag hade det tungt igår. Det gjorde mig glad och jag orkade gå ett tag till men sen blev det tyngre och tyngre och jag gick väldigt sakta. I en lång uppförsbacke, igen försökte jag peppa mig själv genom att säga högt: Anders tänk som på höga berg, du har varit på toppen nu ska du bara klara dig ner och det är där du går nu! Någonstans inombords skrattade jag åt mig själv men det är ju faktiskt så det är och min egen peptalkmetod hjälpte mig faktiskt idag. Mitt på dagen var jag så trött och sliten så när jag såg en busskur satte jag mig där i skuggan och vilade, det slutade med att jag somnade och vaknade ca 30min senare. Jag måste gå tänkte jag men kroppen var svag, inte mycket energi med några kakor etc, jag kom ihåg att Helena Olmås hade haft någon liknande sits i Spanien men kom inte ihåg om hon hade det så här hett då. Jag fortsatte, upp för berget och ner för berget, sen började det bara gå sluttande neråt. Jag kom ut på stora vägen och det var ju en upplevelse, där stod bilköerna på rad, polisen dirigerade, helikoptrar flög över mot Tel-Aviv, det var en riktig kontrast att möta. Jag följde vägen mot Latrun, när jag kom fram till en mack vid en stor korsning frågade jag några mc poliser om det var långt till klostret? De tittade på mig, sa har du gått långt eller? Jo svarade jag, titta till vänster sa ena polisen och skrattade. Där på andra sidan vägen låg klostret uppe i backen, det var stort men jag hade i min trötthet inte ens registrerat det.
Vid macken fanns det en restaurang som var öppen och jag gick dit, sa jag vill ha den största flottiga hamburgare ni har, pommes frites, och cola. Vilken frukost tänkte jag, tur inte barnen ser en nu och att jag gått hela dagen utan riktig mat och skrattade åt mig själv. Efter att ha ätit gick jag så över till klostret. Det är ett turistställe och också känt för sina viner som munkarna tillverkar. Jag träffade en munk som hade sin familj på besök men om jag väntade en timme så skulle det komma ut en ansvarig och då kanske jag skulle få hjälp och eventuellt sovplats. Såå sagt och gjort, jag satt mig i trädgården och väntade. Efter en timme bad munken mig ringa på en klocka, där öppnade en munk som var ifrån Brasilien, de frågade vad jag önskade, jag förklarade vem jag var, att jag ville ha en stämpel samt undrade om de hade sovplats åt mig. Det hade de, Fader Brasil som munken skämtsamt kallade sig gav mig hemmagjord druvjuice och kex, han tyckte jag såg lite sliten ut, samt bjöd in mig till middag kl 19.15. Han visade mig biblioteket, matsalen, genvägen till kyrkan om jag ville be samt mitt lilla rum, högst uppe på taket med utsikt över Latrun och i horisonten ser jag Tel-Aviv, slutmålet på denna vandring. Jag har fortfarande feber och ska sova lite, schemat är precis levererat av fader Antoine som den brasilianske munken egentligen hette.. Tid för bön kl 18, middag kl 19.15, mässa imorgon bitti kl 06.30 och frukost 07.30 sedan är det dags för mig att vandra vidare mot Ramla. Man kan tycka vad man vill om sådant men som pilgrim är man väldigt tacksam för lite men vi tar också seden dit vi kommer. Så att vara en del av klostrets vardagliga liv blir liksom en självklarhet. Han berättade att de hade pratat om min vandring när jag hade gått upp och att de var imponerade, de flesta som kommer till dem, även någon tidigare svensk vandrar kustvägen och sen rakt in mot Jerusalem, inte komma den gamla vägen som jag gjort. Han skrattade och sa, det är ingen som vill vara i öknen som Jesus var, det är för hett för dem. Jag log och sa att det finns några som gör det men dagens moderna pilgrimer de åker med bussen till de heliga platserna och det är deras sätt att göra sin pilgrimsvandring. Kustvägen som han pratade om är den som pilgrimen Brandon Wilson vandrade neråt genom Israel för att komma till Jerusalem och den är lättare att göra om man vill vandra. Vill man ta den gamla vägen som jag valt är det nog bättre att åka buss eftersom det inte finns någon utstakad led eller så många heliga platser när man väl är inne i västbanken förrän man kommer till Jeriko. Munken gick och jag lade mig för att sova men hann tänka, vad kul att få använda franskan lite, var länge sedan och om man inte underhåller språk tappar man en hel del ganska fort.
Efter en timme vaknade jag med ett ryck, mitt rum ligger nästan intill klocktornet och de ringde i det, jag lyckades somna om och vaknade när de ringde i den kl 17.45 för att påminna om bön kl 18. Jag kände att jag inte orkar vara med, så jag vilade tills de ringde i klockan igen en kvart senare, sedan började sången från munkarna. Oj så vackert det lät! Jag klev upp, tog en dusch och blev människa igen, redo för middagen. Jag gick ner och åt middag och den bestod av en soppa som jag inte vet vad den bestod av men jag åt och doppade brödet i den, var ganska gott, sen fick vi morotstärningar i en fet olja tillsammans med böner som var gjort som ett slags potatismos och en stor rund äggomelett, till detta serverade munkarna sitt eget vin och vatten. Jag pratade lite med fyra andra som satt vid bordet men det var bara en som kunde engelska, de var från Belgien och hade blivit fast för vulkanutbrottets skull men de skulle tydligen kunna flyga hem sent ikväll. Vid middagen fick jag också veta att munkarna skulle sjunga i kyrkan kl 20.25 och det måste jag bara lyssna på! Jag gick dit och döm om min förvåning när de bjöd in mig att sjunga med dem på sin kvällsmässa! Hela mässan var på franska och alla sångerna med men tack vare ett häfte kunde jag vara med även om jag inte förstod alla ord. En häftig avslutning på en jobbig dag!
Comments are closed.