Johannesklostret, 26 km och värmebölja!

Igår kväll skulle jag gå ut för att äta middag då jag upptäckte att rumsnyckeln var borta, hur jag än letade fanns det inte någonstans. Märkligt tänket jag, jag har ju inte lämnat rummet men det har den gamle mannen Fritz gjort, han kanske fick med sig min nyckel så jag får väl fråga honom när han kommer tillbaka. Jag visste att de skulle låsa stora porten så jag gick ner till receptionen för att få låna en extranyckel, jag ville ju inte gå ut och sen inte komma in igen. Det fanns ingen nyckel men jag fick låna en av de anställdas nyckel och så kunde jag gå ut och äta middag. Jag åt min middag bestående av en flottig pizza, jag kände att det behövdes fylla på med det och en kall palestinsk mörk öl. Det var första gången faktiskt sen jag började vandringen som jag unnade mig en kall öl, den var faktiskt godare än jag trodde den skulle vara. Jag pratade med en norska som hette Linda som var en frivillig gud soldat och bara hade lämnat allt hemma i Norge för några månader sen, jag lyssnade mycket på hennes perspektiv och jag kunde konstatera att jag hade en norsk moderna Moder Teresa framför mig. Jag önskade henne lycka till i hennes arbete och gick till härbärget. Fritz min rumskamrat var fortfarande inte där så jag la mig för att sova. Och nu menade jag försöka, det dånade musik och utanför skrek ett gäng unga grabbar som spelade fotboll på gatan samtidigt. Efter många om och men somnade jag men uppvaknandet några timmar senare var ännu värre fast vackrare. Det lät som om det var en mässa i rummet och alla sjöng så högt de kunde. Utanför stod en stor rysk grupp på runt 50 personer och sjöng. Jag klev upp, jag skulle ändå starta tidigt. Jag hällde ut all min packning på golvet för att se om nyckeln låg där men det gjorde den inte. Jag packade allt igen, åt min frukost, lämnade tillbaka nyckeln jag lånat och skulle ge mig iväg när Fritz kom, vi frågade om nyckeln men han sa nej, jag satt bara på sängen och pratade med dig. Jag accepterade läget, slapp betala nycklarna och gav mig iväg. Det var hett ute redan så här tidigt och när jag lämnade Jerusalem genom Jaffa porten kändes det lite kluvet. Laddad för att komma vidare men vemodigt att lämna gamla stan. Nåväl att hitta ut ur Jerusalem var lättare sagt än gjort med alla små tvärgator hit och dit och ingen visste riktigt hur man gick, jag skulle åka taxi sa alla till mig gång på gång. En taxikille visade mig fel väg fick jag veta av en äldre man jag frågade om vägen, säkert för att han blev sur för att du inte ville åka sa han. Han visade mig mot rätta vägen men varnade mig, det är mycket uppför framför dig, det är berg och du ska gå upp och ner för dem flera gånger innan man kommer ner mot Tel-Aviv. Jag tackade honom för vänligheten och vägvisningen och knallade vidare mot St Johannes klostret. Mellan några träd såg jag plötsligt en väderkvarn, jag kunde inte låta bli att fota den och tyckte att de är fina de där gamla väderkvarnarna och jag kom ihåg att jag varit in i en i södra Sverige som var omgjord till bostad, coolt!

Hettan idag har varit hemsk, värmeböljan har kommit och på vägen kokade bilarna så polisen hade fullt upp med att dirigera trafiken, kl 10 på förmiddagen rann svetten av mig och även om det var jobbigt att gå upp och ner för backarna så hördes det som ett gläfsande ljud från kängorna då jag gick på asfalten, jag visste inte hur hett det var men det kändes precis om på västbanken men nu var jag inte där utan på den andra sidan, men värme är värme. Jag tog en tidig lunch och medan jag satt där började det tjuta som katastrof eller krigsvarningssignalerna hemma vid, all trafik tvärnitade där de stod, oavsett om de var mitt i en korsning eller inte, samhället framför mig blev som en spökstad fast det fanns folk och bilar överallt. Kändes som lite mysko efter som jag inte visste vad som pågick. Under en minut stannade tydligen hela landet still för att hedra alla som dött i krig fick jag veta av en äldre man. Jag hade faktiskt suttit där och tänkt på saker som hänt under resans gång, nunnans ord till mig, känslorna i Getsemane trädgård osv och att jag numera visste precis vad jag önskade mig och ville ha och inte ville ha i mitt liv eftersom pusselbitarna föll på plats.

Jag vandrade vidare efter att ha ätit ett falafelmål med cola och när det var som jobbigaste i en uppförsbacke och jag tyckte det gick tungt fick jag ett sms. Innehållet i sms:et var det vackraste och finaste jag någonsin fått och jag var tvungen att läsa det flera gånger!! Jag log och insåg att det ibland finns personer som vet vad man behöver och förmedlar det i rätt läge så vandringen gick lite lättare efter det. Jag hade ganska högt tempo för jag skulle ju inte så långt trodde jag, efter att ha vandrat i ett antal timmar går det upp för mig att kartan och avståndet inte stämmer idag heller, det visade sig att det var minst det dubbla, men i värmen och alla uppför och nerförsbackar och slingriga vägar kändes det som en väldigt lång dag. Plötsligt ser jag skylten En Kerem, Yes tänkte jag, framme och då är det inte långt till Klostret. På vägen ner från berget såg jag i horisonten vart polisen hade stoppat mig igår, ca 4km från målet, så kan det gå men nu var jag här. Framme vid klostret var det en munk, han släppte in mig och sa, oj du har gått långt broder, jag ska stämpla ditt pass åt dig. Han gick iväg en stund och kom tillbaka, han såg bekymrad ut och sa, jag kollade om vi hade en plats åt dig men vi har en stor träff här och alla sängar och rum är upptagna. Men gå bort till nunnorna en bit bort. Jag gjorde så men det var stängt en timme till. Jag går till byns centrum tänkte jag och tar ut lite pengar, då såg jag en skylt med ett härbärge uppför berget en bit. På vägen dit passade jag på att besöka jungfru marias källa. Jag gick till härbärget och där fick jag en plats gratis över natten. En grupp personer vid namn Ron, Olga, Ofra och Adi skulle precis göra lite mat så de bjöd in mig till deras måltid. Det var ett trevligt gäng och vi pratade och skrattade åt olika saker och sen skulle de iväg till ett naturområde och frågade om jag skulle med. Jag är trött och lite sliten, har fått vätskefyllda småblåsor på armarna av solen och just nu känns det exta tungt eftersom hemlängtan finns där och pockar på, jag har dock bara tre etapper kvar till Petruskyrkan i Tel-Aviv. Min äldste son Sebastian fyller år idag och blir myndig och det hade varit kul att vara hemma, men som det ser ut just nu lär det få vänta lite, både på att jag ska ta mig till Tel-Aviv, avsluta den här vandringen fullt ut men också att se om jag kommer hem, jag har fått höra om vulkanutbrottet som lamslagit mycket. Ikväll var jag ner i byn och fixade lite inför morgondagen, det blir ett tufft pass på minst 30 km över bergen igen och väl framme vid klostret så är det ett kloster där ingen pratar med någon. Har de plats för mig blir morgondagen spännande, men först måste jag klara av vägen och hettan! Skulle min gode vän Claes höra mig nu skulle han säga att jag äntligen håller på att bli frisk från kärleken till öknen!

Comments are closed.