Jag överlevde prövningarnas vecka!

Det var länge sedan jag skrev och det har sina orsaker och en del tänker jag delge nu! Bloggare som håller på med äventyr av olika slag som jag gör, får ofta höra att vi inte skriver om negativa saker utan bara om hur bra allt är eller hur bra allt går. Dagens blogginlägg kommer att ta död på den myten i alla fall när det gäller mig, jag kommer att vara mycket öpen och personlig i detta långa inlägg! Den senaste tiden har mitt liv skakats om rejält på olika plan och vissa personer och känslor har gjort sig påminda på gott och ont. Allt började med att jag lyfte ett akvarium i källaren och jag kunde konstatera att jag lyfte sönder mig och fick ett bråck. Optimistisk som jag är tänkte, ähh en enkel operation och om 4 dagar är jag på banan igen, hinner jag bra innan resan till Israel där allt är förberett. Väl på kirurgen fick läkaren ett annat utryck i ansiktet efter undersökningen på måndagen men sa till mig, jag opererar dig på torsdag. Kanon tyckte jag för då är jag ju återställd på måndagen efter, så glad gick jag till jobbet för att fixa lite saker och olika möten.

På kvällen ringer jag för att gratulera min mamma som fyllde år, det var ett mycket märkligt samtal. då det går upp för mig efter ett tag att min mamma hade ingen aning om vad hennes äldste son gör, hur han mår eller än mindre att han hade separerat och flyttat tillbaka till Östersund. Ändå hade hon pratat med mig mitt under separationen flera gånger, men det var inte viktigt för henne, hon hade tydligen andra saker som upptog hennes tid och tankar så hon kom hon inte ihåg det förrän jag påminde henne om det. Hon lever i sin värld och det som kretsar kring henne där hon bor i södra Sverige, hon pratar om vad hennes son gör etc men har inte ens tid att ringa ett samtal och fråga, hej hur mår du, eller hej det är farmor hur mår ni till mina pojkar? Det är tragiskt det som skett men jag sa till henne att jag älskade henne och vi avslutade samtalet. Där satt jag med tårar i ögonen och tänkte, håller min mamma på att bli så gammal och glömsk? Då ringer telefonen!

Det är en ung kvinna i andra ände som berättar att en fd flickvän till mig långt bak i tiden när jag var yngre hade gått bort i sjukdom men att hennes mamma alltid hade pratat kärleksfullt om mig och att hon hade önskat att hennes mamma hade fått träffa mig igen innan hon dog. Vi pratade ganska länge och efteråt tänkte jag att den kvinnan hade levt sitt liv och haft ett gott liv även om det inte var med mig, men i 25 år haft känslor kvar för mig som hon ända in på sin dödsbädd pratade om. Jag var skakad efter samtalet och hade tårarna inte trillat efter samtalet med min mamma så kom de nu! Jag grät en hel del och sedan gjorde jag kaffe. Då ringer telefonen igen! Denna gång från utlandet! Det är systern till bergguiden Masoud som jag haft kontakt med sedan vi klättrade tillsammans. När vi klättrade ihop förlorade vi vårt vatten på 5.500m höjd och alla som varit på någon högre höjd vet vilken fara det betyder för liv och hälsan! Vi klarade dock det tillsammans och han lovade mig att jag skulle komma hem till min dåvarande sambo och mina pojkar och jag skulle se till att han kom hem till sin fru och dotter som föddes den natten vi klättrade. Masoud hade alltid pratat eller skrivit till mig om dottern vid namn Andrea, nu berättade hans syster att han legat död på berget och de inte visste vad som hänt samt att hela dotterns namn var Andrea Malina, döpt efter mig och min förra sambo. Såå där satt jag i min soffa och storgrinade, på mindre än 15 min hade jag avslutat ett märkligt samtal med min mamma som gav mig sorg och saknad inombords, sedan fått två telefonsamtal med dödsbesked, jag grät mig till sömns den kvällen!

Tisdagen var lugn men jag tänkte mycket på telefonsamtalen jag fått och då får jag veta att en av mina nära goda vänner och kolleger har fått obotlig cancer, då brast allt för mig och jag undrade varför jag prövades som jag gjorde och gjort under de senaste 6 månaderna. Jag grät en hel del igen, jag är en tuff men känslomässig person som inte räds att visa mina känslor. Som jag säger till mina grabbar: Tuffa grabbar gråter offentligt! På onsdagens eftermiddag är jag ute och går när telefonen ringer, det är från sjukhuset, de vill flytta min operation till måndagsmorgon direkt efter helgen, för de ska söva mig och så skulle de byta läkare. Jaha säger jag, är lite brydd men kände att ok det går bra, jag hinner ändå blir frisk och komma igång igen i tid innan avresan till Israel och vandringen jag ska göra där. Jag tyckte samtalet var lite märkligt men tänkte inte så mycket på det, mina tankar var fulla av andra aspekter av livets händelser de senaste dagarna. Kvällen ägnades åt att hjälpa Röda Korset i en kretstävlan på länsbiblioteket vilket var mycket kul och skingrade mina tankar för några timmar. På torsdagen bestämde jag mig för att ringa sjukhuset och ställa en massa frågor för de saker som var nämnda för mig var mycket märkliga och stämde inte in på en enkel bråckoperation. Sekretessen etc gjorde att jag fick ju inte veta så mycket mer, men det väckte mina tankar så pass mycket att jag ringde några kompisar som är läkare för att få svar som jag heller inte fick av dem, istället kom bara fler funderingar och jag mådde skit. Jag satt t.om på mina bara knän i stora kyrkan och grät och bad om nåd och att jag inte orkade mer bedrövelser eller elände, jag hade fått nog tyckte jag. Inget svar eller förståelse kom, varken där eller i mitt huvud varför jag prövades på detta tuffa sätt och allt på samma gång men de finns tydligen en mening med allt…hela helgen gick sen i orons tecken.

Måndagsmorgon och jag är rädd, mycket rädd, en känsla som jag inte brukar ha på det här sättet oavsett vad jag än hållit på med i mitt liv. Att vara lite rädd är alltid bra för då är man fokuserad på vad man gör men den här rädslan var annorlunda, den skrämde skiten ur mig som man säger och inte ens mina tidigare farenheter av krigssituationer eller att människor dör framför en på bergen hjälpte mig nu. När jag väl var framme på sjukhuset mötte jag en gammal dyk- och mc kamrat Micke med tjejen sin utanför, hon hade varit riktigt dålig och det hade varit fara för livet men det hade gått bra, vi pratades vid och jag gick in. Vad som hände sen är i ett ganska stort virrvarr som man säger. Det blev olika röntgen, det var samtal med flera narkossköterskor, narkos-läkare, en kirurg som specialist på något, det var en kurator där och säkert någon mer som jag inte minns. Det satt en knöl stor som en pingisboll som de skulle ta bort, det fattade jag. Jag minns att jag tittade på dörren mot operationsrummet och tänkte, jag åker in där men jag vet inte om jag kommer ut levande igen, det var så mina tankar fladdrade fast det i själva verket inte var så, klart jag skulle komma ut men var den där pingisbollen god eller ond och den satt ju illa till sa de. Var den god skulle jag le men var den elak var det alltså kört! Jag vet i alla fall att jag svarade, jag är här så operera mig direkt, men låt mig först få skicka ett sms till en person som betyder mycket för mig. Jag fick göra det och sen sövde de mig för operationen.

Jag hade redan innan allt detta skedde sträckt ut min hand flera gånger på olika sätt till en person som stod mig mycket nära och som jag litat på i alla lägen, men senaste tiden inte fått någon som helst respons på något sätt oavsett vad det gällt. Det var denna person som jag nu hade skickat ett sms till, när jag nu stod inför ett äventyr där utgången inte var given och allt stod på sin spets! Tystnad kan ibland såra mer än det sagda ordet än folk i allmänhet anar, andra skulle kalla det ett maktutövande utifrån härskartekniker men på ett snyggt elakt sätt. Den här personen hade visat mig en sida av noll empati och en total likgiltighet som jag inte trodde existerade hos denne . Jag ville inte tro att jag hade misstagit mig så mycket trots att gemensamma bekanta och andra sa det till mig förr och också sagt det vid senare tillfällen, men jag ville ändå inte ta in att det var så! Fredrik en klättervän hade sagt till mig för länge sedan att kan personen göra så mot dig när du är på hemmaplan kommer personen att lämna dig direkt på berget Anders, den personen skulle kapa repet utan att blinka för att rädda sig själv, tänk på det och du inser vem du kan lita på!

Orden klingade i mitt huvud som ett mantra, såå när jag vaknade upp fick höra att allt gått bra, pingpongbollen var borta, den var inte elak, och bråcket var lagat och att jag kunde få åka hem på sena eftermiddagen istället för att ligga kvar där, då kollade jag min telefon. Flera vänner och nära och kära hade hört av sig med samtal och sms och undrat hur det gått, men inte personen jag önskat skulle finnas där på något sätt. Det gjorde ont att inse att vännerna hade haft rätt och jag fel, jag lämnades på berget tidigare, det gjordes den här gången igen trots att jag vara rädd, men jag hade ändå ända in i det sista velat tro gott om personen. Jag hade fel men ändå glad över att jag fortfarande vågar tro på människors godhet fast det finns personer som bevisar motsatsen även mot mig! Jag har läkt bra i ljumsken under veckan som gått, jag har kunnat komma igång som jag velat och idag gick jag en rejäl sträcka under 3 timmars promenad och det gick mycket bra även om det kändes lite då och då i ljumsken trots smärtlindring.

Jag har fått ännu fler perspektiv på livet och vad som är viktigast att vårda och bry sig om. Den lärdom jag gjort under dessa tuffa veckor är att jag inte vill ha folk i mitt liv som inte är ärliga mot mig och inte går att lita på!! Jag har insett att en person jag tidigare litat på och velat ha i mitt liv inte finns där längre och att jag absolut inte vill ha personen där mer heller på något sätt! Jag kommer att stöta på personen framöver i olika sammanhang, men vänskapen och tilliten är numera körd i botten så jag kommer välja att inte heller arbeta ihop med den personen. Tillit är inget man får, det är något man förvärvar genom handlingar och den här personens handlingar går fullständigt på tvärs med mina egna positiva tankar om godheten som finns hos alla människor, alla kan göra fel och det gör alla på olika sätt, men det går att rätta till om man själv vill och visar det, men det viktiga är att bry sig om varandra i oegennyttig kärlek!

Men veckorna har inte bara gett bedrövelser, det finns alltid ljus i horisonten fast det spöregnar och jag har fått några nya bekantskaper och vart det bär hän det får framtiden utvisa, men jag ser med fräscha positiva ögon och spänning fram emot det! Nu har jag uppdaterat alla vad som hänt, den glada positiva Anders har rest sig och är tillbaka på banan igen och planerna på vandringen genom det heliga landet fortsätter, jag åker den 8 april som planerat och jag fortsätter skriva och redigera på boken men ett viktigt beslut som fattats under de här veckorna är att dagboken före och under vandringen kommer att vara mycket mer personlig än vad jag tänkt tidigare, ett steg av mig för den narrativa metoden som mina kolleger skulle säga!
Comments are closed.